don't worrie bout' me I wear baggy pants

i söndags skulle jag & mr. pete äta köpemat, & eftersom att gyrosstället vid mig hade stängt & vi var vrålhungriga fick vi slå till med nödlösningen - BK.
inte nog med att det är shitty mat på det sället men när vi står & väntar på maten kommer det in en ensam liten man med en käpp, han håller fram sina två 10or på samma sätt som han antagligen gör varje dag, detta kunde jag urläsa eftersom att ingen i personalen verkar bry sig om honom & när det väl kommer till kritan så håller fettot i kassan upp urvalet av te & säger, det blev vanilj idag ja. så får han sitt te & sin glass i en kopp.

& där står jag & bölar, jag klarar tydligen inte av ensamhet, eller inte ens tydligen, jag klarar inte av ensamhet.
det är något som hugger tag i mig när jag ser ensamma människor, det framkallar något i mig som gör att jag bara vill sträcka fram två 10or, också välja vaniljte & glass i kopp & sätta mig vid bordet & hålla käppmannen sällskap.

fan vad bra vi har det egentligen, vi klagar för att alla kompisar drar i en åt alla håll, vi klagar på alla familjemiddagar men i slutändan så ska vi komma ihåg att en dag så är det kanske vi som sitter där, på BK med vaniljte & glass i kopp . ENSAMMA!

snyftandes hela vägen hem med bk påsen i ena handen & mr. pete i den andra insåg jag iallfall hur glad jag är över alla människor som finns i mitt liv & runt omkring mig. tack för att vi dricker te tillsammans & tack för att bjuder varandra på glass ibland! TACK!