blood on the dancefloor
jag tänker ofta på att jag ska skriva om dans eller dansen eller det som jag spenderar det mesta av min tid till. men det är liksom svårt att förklara. om man inte dansar. eller har känt det någon gång. känslan av att man blir ett med musiken, rörelserna, rummet, dem man dansar med. när man hittat den känslan känns det så bra att man bara vill skrika rakt ut. när det är tvärtom vill man också skrika rakt ut.
dans är en balansgång. ibland tippar det upp ibland tippar det ner. och man kan aldrig nå toppen. för det kommer alltid finnas någon som är bättre. och det är nog just det jag gillar. man kämpar mot sig själv liksom. mot sin egna utveckling. man vill inte bli besviken på sig själv. för det är då man vill skrika. rakt ut.
men när man får den där känslan då är det bättre än allt annat i världen. då är det som att inget annat spelar någon roll. allt bara är. och man kan bara gå in och gömma sig i den känslan. eller så kan man skrika rakt ut.
dans är en balansgång. ibland tippar det upp ibland tippar det ner. och man kan aldrig nå toppen. för det kommer alltid finnas någon som är bättre. och det är nog just det jag gillar. man kämpar mot sig själv liksom. mot sin egna utveckling. man vill inte bli besviken på sig själv. för det är då man vill skrika. rakt ut.
men när man får den där känslan då är det bättre än allt annat i världen. då är det som att inget annat spelar någon roll. allt bara är. och man kan bara gå in och gömma sig i den känslan. eller så kan man skrika rakt ut.
Kommentarer
Trackback