don't worrie bout' me I wear baggy pants

jag älskar att alla börjar flippa ut i klassrummet. folk skriker & svär. fantastiskt!

innan var ord viktiga.
nu är ord bara ord.
en känsla.
är det som finns kvar utav allt.
jag älskar känslor.
jag har lärt mig känslor.
men inte att hantera dem.

ett ljus som lagt sig över världen.
över varenda liten blomma, träd, grässtrå.
så lång vi kan se så är det ljust.
ljuset börjar i oss & fan va världen är vacker.

jag tror jag öppna mina ögon nyss.
som om jag sovit i 100 år.

jag har känt er förut.

ni vet, när man satt sig ner med sitt gröna äpple, salt & kniv & så skär man en fantastisk bit MEN när man stoppar den i munnen så är äpplet mjöligt, va fan e det? blööööö

den som påstår att skönhet kommer inifrån, vet inte vad de snackar om. visst är din personlighet allra viktigast, men let's face it: du kommer betydligt längre om du är smal & snygg än om du är tjock & ful & begåvad.

jag försov mig.
vilket innebär att jag missade 1 timme av morgonens föreläsning & nu är allt fucked up.
hela tavlan är fylld med ord, siffror & jag fattar som vanligt inget & nu fattar jag ännu mindre. jag brukar inte ge upp men jag gör fan det snart. har aldrig känt mig så dum i huvet. men på samma gång så undrar jag vem fan bryr sig om rörelsekapital, vinstmarginal & omsättningsmarginal. I don't give a fuck iallfall men tydligen måste jag lära mig så back to excell nu, jävla skit.

äre nån som vet vad som hänt med holiday dippan? den är som spårlöst försvunnen ur alla affärer? will I ever see you again? jag bara undrar, för du är fantastiskt god & jag behöver dig just nu.

eric saade ska uppträda på jägersro på gentlemannadagen, bordet heta manboydagen istället. anyway. jag måste dit. kommer ju bli bättre än standup.

jay z måste ju vara den mest begåvade rapparen som någonsin funnits.

var lärde du dig att kyssas så där?
hur?
som du gör?
jag lärde mig av en annan tjej?
jaha...synd. jag trodde du lärt dig på egen hand.

de sitter i den röda skinnsoffan & gråter ut alla tårar som lagrats i dem den sista tiden. det känns febrigt, allt de säger försvinner bort i hulkande och snoriga obegripligheter. varje gång han tittar på henne vill han bara kasta sig i hennes famn och säga att det bara är på skoj. att de fortfarande är ihop, att de fortfarande ska göra tusen och åter tusen små skojjigheter tillsammans.

det går inte att förstå hur två som tycker om varandra så mycket kan göra varandra så illa.

"varför kan inte allt bara vara som vanligt", gråter hon
"jag vet inte", svarar han. "det kan det bara inte längre."

han försöker lyfta på armen för att ta en klunk vatten men armen lyder honom inte. han sjunker ner från soffan, ner på fiskbensparketten och hon sjunker också ner efter honom så att de båda hamnar på golvet.

"kan jag inte få en kram", säger han.
"jo, en kan du väl få", tycker hon. "men bara en, annars kommer jag bli galen".

de kramas så hårt de kan, förtvivlat hårt. det känns som alla kramar de någonsin givit varandra samtidigt. munnarna glider mot varandra, de har inte riktigt förstått att det är slut, ingen har tänk på att meddela dem den sorgliga nyheten.

de närmar sig varandra som den naturligaste sak i världen, som att de alltid hört ihop.

varför åker alla till new york? utan mig? jag vill också? hur fan har ni råd? SNÄLLA svara mig så jag vet hur fan jag ska få cash för att åka dit? vem ligger ni med? vad säljer ni? några tips?

ni vet olika människor som man träffar genom livet jag tror att vi alla har en funktion, ett syfte för varandra. det finns liksom en mening till varför vi skulle träffa just den personen & få den relationen till personen. man behöver varandra utan att veta om det.
ni vet när man tänker att man lämnar en relation till en annan människa men man kan ändå inte släppa det, precis som att man inte är klara med varandra. & även fast man släpper det i stunden så kanske något år senare så händer samma sak igen. man sugs till varandra för att det var meningen, ödet att man skulle träffa varandra. & inte förräns man gett varandra det som själen behöver från den här människan så kan man släppa det, flyga iväg som ett pappersflygplan.

jag hade redan glömt vem som vann melodifestivalen, MEN, spotifyfittreklamen var tvungen att påminna mig om att det var Anna Bergendahl bruden med gröt i halsen som vann, jag skiter i vems life det är bara jag någonsin slipper höra den låten igen, vad är det för fel på svenska folket??? såg ni inte hur söt darin var? eller hur fantastiskt salem var? & dessutom undrar jag också vart hennes gitarr tog vägen? mitt under uppträdandet? Annas alltså. schlager vilket fuffens.

jag har hittat min ängel på jorden.
hon e på riktigt.
har blont lockigt långt hår.
får mig alltid att skratta.
& om jag gråter så gråter vi tillsammans.
känns som att jag känt henne förevigt.
för hon kan mig bättre än jag själv.
man kan inte se hennes vingar
men jag vet att de är där
för hon är den enda som kan rädda mig.

under dagens solstund fick jag diverse kritik från herr ossian för att jag inte lägger ut mer bilder från min vardag & berättar mer om vad jag upplever här på bloggen. så jag tänkte bjuda på en bild från min dag, såhär ser den ut: eller så här ser vi ut eller nåt? fan jag vet inte hur man bloggar om sånt.

jag vet inte vad jag gör här.
varför jag sitter här.
jag vet att jag inte förstår.
men ändå frågar jag inte.
jag antar att jag har lätt för att ge upp.
saker som jag inte kan bestämma över.
det kommer bli värre.
omtenta.

vem har egentligen bestämt att zigenare gillar guld? de kanske gillar andra saker också? bara att vi inte vet? det är så mycket man inte vet om andra människor, som tex. varför alla zigenare går i gäng i stan med långkjolar & trätofflor, guldsmycken & håret i en knorr? jag vill veta mer. om andra människor, zigenare & om mig själv.

fantastiskt vackert när jag cyklade till skolan imorse, solen sken över rosengårds koloniområde som aldrig förr. förresten så ligger det ett jätte konstigt hus vid moskén, rosa, ser typ ut som en husvagn som de byggt väggar runt om & så har de en massa roliga tomtar i trädgården eller ja i det inhängnade området runt om den rosa stugan.

någon dag ska jag stanna & knacka på, fast jag är lite rädd att bli indragen i något zigenartjafs men det hade ju varit fantastiskt intressant att göra ett hemma hos reportage där. mamma om du läser detta freaka inte ut, jag glömmer aldrig hur arg du blev när vi knackade på hos hells angels. jag ska vara rädd om mig men jag är ju så jävla nyfiken...

ok. jag har varit i skolan i 3 minuter & jag vill redan dö. dessutom kom jag försent så nu får jag sitta längst bak & jag hör ingenting. min lärare erbjöd mig just att jag kunde få komma längst fram & sitta brevid honom. omg jag är ett sär, på riktigt. detta är värre än växthuset, värre än att räkna med färglada räknekort. någon som vet var man kan köpa en pistol?

jag dansade precis ensam till informer jätte högt i mitt vardagsrum, inte okej.

göra slut på facebook verkar ju vara det mest förnedrade som finns, att folk allvarligt talat kommenterar & likar, what's up liksom?
& vem fan skriver *kramar om*, what's up?
om man har gjort slut vill man väl ändå göra det så smooth som möjligt lr? denna världen är sjuk, that's all im sayyin. will the madness ever end?

jag kan inte ta på dig
men ändå jagar du mig
äter upp mig inifrån
fast jag inte vill
vem har gett dig rätten att bestämma
om jag har en bra eller dålig dag?
vem gav dig rätten att ta över
hur jag behandlar folk i min närhet?
vem gav dig rätten att bli en del av mig?
hur blev du en del av min identitet?
valde jag dig?
valde du mig?
du & jag ingen bra idé.

jag försöker komma ihåg hur det var när man var 14. hur det var när man gick till idrottsplatsen för & titta om han var där. hur man satt vid kiosken & köpte 2 läsk för 10 eller hur vi åkte skridskor på dammen tills någon trilla i. jag försöker komma ihåg hur det var när vi drack hembränt ur en stadium flaska. hur det var på valborg, när luften lukta eld. hur det var när vi hånglade på stora lekan. & hur åkarp såg ut på sommaren på natten när man gick hem. det luktade regn, var lite kallt. men man var aldrig ensam.

nu måste vi snacka om det här, jag satt & funderade lite på varför man bloggar egentligen. jag vill egentligen inte kalla det en blogg, det är texter, texter om mig, texter om andra, texter om saker jag tänker på, texter om saker jag ser på gatan, texter om känslor & texter om saker som är viktiga & saker som är mindre viktiga.

en text blir ju ofta en reflektion av sig själv, fast ändå inte. jag antar att det jag vill säga är att allt jag skriver här inte alltid är relaterat till händelser i mitt liv eller till mina känslor. även fast jag finns med i dem på något sätt.

det som både är spännande & orättvist med texter är ju att folk skapar sig en bild av mig & om mitt liv, fast det finns så mycket mer bakom. samma sak om man ser en konstnärs tavlor eller en koreografs dans. jag tror det ligger i naturen att man försöker läsa av människan bakom verken. man försöker förstå, man försöker lära känna & bli en del av det.

i grunden skriver jag för min egen skull, för att bearbeta olika saker, för att sätta text eller bilder på saker jag tänker på eller upplever runt omkring mig. men jag skriver också för att stay sane & för att texter är ett sätt för mig att prata med mig själv.

skapande frihet. det är gratis & fantastiskt. tänk att man genom att skapa någonting eller genom att bara va kreativ kan få ut hela sin själ, kanske på papper, på en målarduk, i en rörelse, ett ljud, i ett ord. det är en gåva som man glömmer bort ibland. den är viktig. & jag tror det är viktigt att färglägga sig själv ibland, fylla i mallen liksom. fast göra det själv. utan någon annan.