don't worrie bout' me I wear baggy pants

i malmö har folk ett stort behov av att uttrycka sig, tydligen, ett stort behov att vara någon, tydligen, någon som var där först någon som var störst.

tydligen vara den som bloggar mest, som bär acne bäst. som dricker mest & blir mest inbjuden till fest.

tydligen kommer jag aldrig vara den av malmoe, tydligen inte. men jag är lika glad ändå, för jag vet att jag alltid kommer vara äkta.

jag har börjat blogga igen btw, som ni tydligen märker nu. tydligen!

är tydligen ens ett ord?

som protest eller mest för att visa att jag är en god cyklare stannar jag alltid vid rött mest för att jag själv total lackar ur varje gång någon ful volvo från 80 talet eller skoda kör fast det är rött, jag har totalt bott i malmö i typ 2 & en halv vecka och jag har hållt på att bli överkörd typ 11,5 gånger, jag brukar överdirva när jag bloggar mest för att det blir roligare då men inte nu, jag blir seriöst halvt överkörd varje gång jag vågar mig ut på regementsgatan.

som det lilla cykelprettot jag är har jag övervägt att ringa vägverket & klaga, givetvis på ett trevligt sätt så att de tar mig på allvar för jag vill verkligen inte bli överkörd.

dessutom har jag nog bråkat med 40 pers på cykel/gång banan - malmö tycks vara fullt av bitter gångbanande tanter som uppmärksammar varje gång jag råkar nudda den rutiga vägen med mitt cykelhjul, här får man inte cykla! JAG VET fittkärring.

eller den gamla klassikern om att man inte får cykla på övergångsställena, jag undrar om gubbarna som går runt & muttrar får betalt för att göra det? eller är det deras hobby?

när det kommer till att gå på cykelbanan däremot då verkar det vara helt okej att dra sin dramaten i snigelfart precis där jag tänkt cykla.

sen när vi ändå pratar cykel - om någon cyklar förbi mig (vilket inte händert så ofta för jag är sjukt snabb) men om det nu händer så tar jag sjukt illa upp, jag är ju kung av cykelbanan, fast nu har det blivit lite av ett spel för mig, ni vet som i tv spel när man susar förbi motståndaren & skrattar lite för sig själv. sån är jag snabb, farlig & ett riktigt cykelpretto.



p.s. jag bär runt på min cykelkorg överallt, till och med på dansen - den är sooo hiphop

efter föregående inlägg vill jag bara förtydliga att bloggen inte har något samband med en såkallad modeblogg, tjejen på bilden har inget med texten att göra & texten har inget att göra med en såkallad dagens outfit.

hahaha jag ville bara se hur det kändes att lägga upp en sån här bild på mig själv:


please

det var mest det jag ville säga, tack & adjö!

what is up?
sen när blev tåget en privat plats där alla pillar sig i näsan, hostar skit högt & äter mat ur lådor.
jag kan verkligen inte acceptera det på pågatågen, en macka i folie är okej men håll den mikrade curry kycklingen för er själva.

annars är det ju pretty sunny ute, lovvi lovvi

sanningen är att jag har ätit en hel burk marinerade vitlöksklyftor själv idag.

idag har jag också blivit förnedrad som aldrig förr:

i skolan idag kom det någon slags dam som jobbar på malmö something mode/fashion academy & de ska använda folk ur min klass som dansande modeller. grejjen är att ingen i min klass har bett om att vara med - de mer antog att vi ville.

så vi fick ställa oss på en rad (observera att klockan var 09.00 & vi hade dansat, hade inget smink, trikåer & var allmänt flottiga) anyway vi ställde oss på raden så hon kunde titta på oss antagligen för att bedömma våra kroppar för vem fan bryr sig om man har ett vackert fejs?

så där stod vi. & mer en så var det inte.

grejjen var väl mest att vi kände oss som ett gäng judar i koncentrationslägret där de mindre smala tjejerna blev zigenare & utvecklingsstörda som de sen skulle göra skumma vetenskapliga tester på. de smala långa blev de lyckade "judarna" som fick jobba som deluxehoes till tyskarna.

fuck deluxehoes - jag vill ha marinerade vitlöksklyftor till middag.

mvh / the none skinny  bitch without no soul

i vårt samhäller verkar det som att man blir mer accepterad om man har blonderat sig & har en utväxt, va fan är det? helt ärligt?

eller om man kallar sig fashionista för att man läst att det är coolt att vara det. sen att outfitten består av random färgglatt hm linne & replay jeans är en annan femma, man är liksom FASHIONISTA ändå. helt ärligt?

sen har vi folk som kallar sig dansare för att de tar en klass i veckan & plötsligt är de nya Nick Bass, helt ärligt, jag dansar 25 klasser i veckan & inte ens jag är en riktig dansare ännu.

vad har hänt med att slappna av & bara vara, nej vi har ett mål, snälla världen - acceptera mig.

jag är inte engagerad längre, jag vill bara va, bara va Li, för jag är bra precis som jag är & du är bra som du är (du som läser detta då alltså, fast har du blont hår utväxt, färglatt hm linne & replay jeans kan du dra)

dessutom passar inte mina replay jeans mig längre, kanske för att jag aldrig varit en sån tjej.

I LIKE BIG BUTTS AND I CAN NOT LIE.

på disken ligger handdukar i vitt, svart, rosa, starkare rosa, blå, ljusblå, tukos, mintgrön, grön, annan grön, lila & säkert någon färg till som jag inte kan komma ihåg för där är så MÅNGA (JA, OBSERVERA MÅNGA OLIKA FÄGER) som säljare på mitt otroligt givande jobb har jag som rutin/tvång/obligatorisk arbetsyssla kalla det vad ni vill att sälja extrahandel till alla kunder som kommer, jag måste alltså erbjuda en vara till ett bra pris, som i det här fallet är 3 stycken handukar för 30:- för många kanske det här verkar vara en lätt uppgift om man jämnför med typ folk i hemtjänsten som torkar folk i röven eller ett negerjobb på dagis.
MEN det är fan inte lätt, speciellt när jag egentligen inte bryr mig ett skit om folk köper de värdelösa handdukarna eller inte, men anyway jag måste ju fråga, så det gör jag med den vänligaste & mest säljande rösten jag bara har:

och så har vi erbjudande idag, du får 3 stycken gästhanddukar för 30:-, tidigare har de kostat 30:- styck.

& här kommer kundens jobb, de tittar med den mest avskyvärda blicken de kan plocka fram ur sin falska kropp & klämmer fram: - DET ÄR INGEN FÄRG SOM PASSAR. det är i det ögonblicket jag tänker att människan är fan dum i huvet, varför vågar vi inte bara säga som det är?! Nej, tack! Hade räckt, varför kringgår vi alltid saker & rullar runt dem som en bil på en rallybana. Varför är sanningen farlig?
jag dömer ingen om de inte köper de där handukarna, jag gör bara mitt jobb, precis som flickan på hemtjänsten som torkar gamla Gustav i röven eller mamman på negerjobbs dagiset som pysslar pärlplattor fast hon hatar det. jag gör det för pengar.

be true

p.s. 2. jag är inte fördomsfull, jag gillar negrar, gamla gustav & (nästan) alla riktiga människor